Flottning

Flottning

 

År 1856 nämns första gången flottningen i byn. Det året sökte sågbolaget Dickson & Co genom ansökan om flottning av sågtimmer efter Ekorrbäcken. Byborna förbehöll sig rätten att nyttja damm- och vattenränna till kvarnanläggningen i Ekorrbäcken. Troligen har flottning av tjärtunnor förekommit tidigare.

 

Vid sekelskiftet 1800-1900 nedlades kvarnanläddningen. Efter tidens gång bildades flottningsföreningen, en samling av samtliga bolag och domänverket. Stora mängder virke kördes med häst från kronopark Bocken ned till övre Ekorrsjö.

 

Från inre Kroksjön flottades virke även från Långtjärn i en liten bäck.

 

Vid denna tidpunkt fanns det en damm i Kroksjön, Ekorrsjödammen och utloppet till Ekorrbäcken mynnade ut i Vindelälven i Ekorrsele. Dammen slogs igen tidigt på vårvintern, vattnet skulle sparas till kommande flottning..

 

Virkespartierna skulle nu bommas in, dvs timmerstockarna kördes med häst ut runt kring virkespartiet. Ett hål borrades i ändarna och fastlänkades med ett så kallat bomkoppel. Jonas Renman i byn var en anlitad man vid borrning.

 

Flottningen började så fort sjöarna gått upp, det vill säga blivit isfria. Från början var spelflotten aktuell till mitten av 20-talet. Den var gjord av grovt handbilat timmer, ihopnarat och med bjälkar liggande tvärs över golvet: korsliggande sträv på var sida om flotten, samt ståande och mellan sträven en bilad stock, ca 2,5 meter ovanför golvet på flotten.

I mitten en grov stående rund stock ca 2 meter hög, och i båda ändarna en kraftig, grov järntapp passande liksom bjälkarna mitt på flotten. Den runda, grova stocken kallades allmänt för Käringen.

 

Nu kunde själva spelningen börja. 6-8 män fattade tag i de fyra dragarmarna som var fastnarade i "Käringen" i brösthöjd från golvet. Grov tross, senare stålvajer, virades runt "käringen" och med ett ankare i den andre ändan på vajern.

Med båt roddes ankaret och vajern ut mot färdriktningen. Ankaret kastades i sjön och förankarades mot sjöbotten.

Mannarna tog tag i dragarmarna på "käringen" - i regel två och två på varje arm (timmernoten var fäst med vajer till flotten) och gick runt. Vajern virades runt "käringen" och timmernoten började röra sig mot flotten.

 

Spelningen skedde i regel nattetid, eller då man hade lagom medvind. Flottarna brukade göra upp eld på flotten, många muntra visor sjöngs och historier berättdes. 2-3 dygn var vanligt för flottare att vaka. Vårnätter hände det att det frös is på flotten. Ibland när de skulle spela flottningstimmret var de så trötta att det snavade över vajern.

 

Flottningspenningen var på 20-talet enligt uppgift 30-40 öre timmen. Omkring 1925-1930 steg den till 80-90 öre. Efter 1932 då skogsarbetareförbundet börjat agera inom skog- och flottningsarbete steg förtjänsten. Flottningsarbetet pågick ungefär i en och en halv månad.

 

Under 1930-talet kom motorbåten och själva spelarbetet blev betydligt lättare.

 

Inom byn var flottningen en välkommen arbetsförtjänst. Just då fanns det inte så mycket annat att göra. Det har berättats om flottningen i Ekorrbäcken, en otroligt krokig bäck, att omkring 100 man deltog i flottningsarbetet. Ibland var det vattenbrist och stora problem med att flotta ned virket till Vindelnälven vid Ekorrsele.

 

Under hela flottningsepoken - som varade i över 100 år - har inget drukningstillbud eller allvarligt olycksfall förekommit. Flottningen upphörde 1967. Många bybor minns flottningen som en kär och minnesrik tidsepok.

 

 

Copyright © All Rights Reserved Kontakt: webmaster@ekorrtrask.se